Knastertorra. Det är så jag minns barndomens museibesök: dammiga vindsföremål som luktade mögel och gammal päls, prydligt placerade i glasmontrar med små skyltar om objektens vikt, längd och ursprung. Ju fler siffror, desto mer betydelsefullt innehåll. Utställningarna förmedlade inte alternativa världar utan känslan av tristess. Dötrist, varken underbart eller underhållande. För lek och verklighetsflykt åkte man i stället karusell och åt karamell på Tivoli eller Bakken.
LÄS HELA ARTIKELN I HD.