Den 4:e juli visar Doc Lounge Helsingborg “Rudeboy: The Story of Trojan Records”, om det kultiga skivbolaget med samma namn. Ett av mina första konsertminnen är med en av bolagets största artister. Det är Roskildefestivalen 2000. Desmond Dekker spelar och tältet luktar lika delar solkräm som nyklippt och rökbart gräs. Jag är 16 år och upptagen av anarkism och paganism, klädd i en egenhändigt komponerad kreation, ”Clueless”-style. Det var min storebror som lockade med mig på konserten och som först introducerade mig till Justin Hinds & the Dominions, Dandy Livingstone och de andra artisterna på Trojan Records. Då fanns inga smarta telefoner. Minnena från den platsen och tiden lever bara i mitt inre. Och där känner jag fortfarande solens strålar som gassar genom tältet och hör Desmonds raspiga röst; ”Get up in the morning slavin’ for bread sir.” 

Hade jag vetat då att det skulle dröja innan jag fick uppleva musik på den skalan live igen hade jag kanske tagit chansen och skakat rumpan (liksom alla andra singeltjejer) till Queen B i globen, istället för att paralyserad av höjdskräck låta träsmaken växa. Gått på alla småspelningar också. Sett vänners vänner koppla upp sina analoga syntar för lite noisebanging, hasat mig till gitarrkillens performance utanför föräldrarnas garage, eller tagit en tur på dansbandsbanan. Men istället har jag tagit tillfället i akt och dykt ner i musikdokumentärernas arkiv.

Liksom livekonserten när musikdokumentären en förmåga att skapa starka upplevelser. Den kan spänna över epoker och belysa en särskild genre som i ”Punk’s Not Dead”, dyka ner i nischade subkulturer om modelära synthesizers (”I Dream of Wires”) eller gå till sängs med Madonna och utmana allmänhetens föreställningar om sexualitet (”Truth or Dare”). Den ger publiken möjligheten att fördjupa sig i en favoritstil eller få en mer mångfacetterad bild av vald världsstjärna. Likt ett förband inför visningen av “Rudeboy: The Story of Trojan Records” tänkte jag därför dela med mig av fem musikdokumentärer som varit minnesvärda för mig och som av olika anledningar trummat sig rakt in i mitt kritikerhjärta.

Searching for Sugar Man (2012), genre: singer-songwriter

Oscarsnominerad, kritikerrosad dokumentär om den mystiske Sixto Rodriguez som under 60-talet hade en kort musikkarriär i USA, men därefter antogs tagit sitt liv. Hans musik levde dock vidare tusentals mil bort. I Sydafrika, där han blev en symbol för apartheidmotståndet. Då filmen hade premiär arbetade jag på biograf Röda Kvarn i Helsingborg. För mig är den därför till lika delar minnesvärd för gestaltandet av ett otroligt människoöde, som för att det var den film vi visade längst och vars signaturmelodi jag fortfarande kan sjunga i sömnen. Den är också Sveriges och Sydafrikas mest sedda dokumentärfilm genom tiderna.

Until the Light Takes Us (2008), genre: black metal

2013 är jag och min dåvarande pojkvän, som är uppväxt i Norge, på väg att besöka Holmenkollen 371 m över havet. Nästan framme vid toppen passerar vi (i bil) ett gäng glada norrmän på cykel. De är också på väg. Uppför backen. ”Ut på tur aldrig sur” var en fras jag tidigt fick lära mig på norska och som först tycktes synonym med den yta jag möttes av. Som skåning och därmed tillika värdelös på att cykla i backar, undrade jag därför genast vad som dolde sig bakom den hurtiga fasaden. År senare blev jag tipsad om denna udda pärla som handlar om The Black Circle -En grupp unga människor som kan ses vara den norska folkdräktens, träkyrkornas och cyklisternas antagonist. Mörkare än såhär blir det inte i ett land som till stora delar av året täcks av gnistrade, vit snö. 

I am Gagarin (2017), genre: techno

Det är snöstorm när Doc Lounges styrelse landar på Helsinkis flygplats för att besöka filmfestivalen Docpoint. Men jag är förberedd på kylan i mina teddytygsfodrade Uggs-liknande boots. Tror jag. Det räcker med ett par steg i djupsnön för att inse att skorna läcker in. Att vara ständigt fuktig om fötterna påverkar humöret, och inställningen till dokumentärerna jag bevittnar. Men så möts jag i en mörk biosalong av en färgstark, fulsnygg grafik som jag inte stött på sedan 90-talet och dansmusik som får det att rycka i tårna. 

1991 faller sovjetunionen. Inspirerat av väst blir Moskva snart huvudsäte för landets nya technoscen och ravefester. Regissören Olga Darfy minns tillbaka på den socialt och politiskt omvälvande perioden som präglade hennes ungdom. ”I think it was just euophoria”, sammanfattar väl både känslan och den tid som hon försöker återskapa i denna nischade dokumentär.

Buena Vista Social Club (1999), genre: folkmusik

En dokumentär av filmlegenden Win Wenders om musikkulturen på Kuba. Regissören följer sin nära vän Ry Cooder, en multiinstrumental musiker och kompositör som framförallt arbetat med folkmusik. 1998 samlar Cooder ett gäng kända musiker från Kuba för att spela in en platta och framföra två livespelningar i Amsterdam och New York. Dokumentären kom till Sverige då jag börjat gymnasiet och som lagom förvirrad Bild- och Formstudent insåg att jag måste ersätta sträcktittandet av ”Sunset Beach” med nya intryck. Dessutom älskade jag då, liksom nu, att dansa och få instrument är lika skönt rytmiska som en klassisk cowbell (åtminstone om man ska tro Christopher Walken). 

Gaga: Five Foot Two (2017), genre: pop

När Lady Gaga var som störst slutade jag lyssna på kommersiell radio. Konceptet hade jag inget emot, men jag stod bara inte ut med hennes musik. Med ”Edge of Glory” vann hon nästan över mig, svag som jag är för saxofoner sedan filmen ”Lost Boys”, men jag har annars i stort varit donnans motsats till ett fan. Efter att ha sett dokumentären om hennes liv måste jag dock erkänna att jag dömt Gaga oturligt baserat på hennes fäbless för schlagerackord och arena-refränger. Det bästa med denna dokumentär var att den åter bevisade för mig att man inte behöver uppskatta musiken för att njuta av innehållet. Ett måste se för alla beundrare och kritiker. 

Styrelsens bubblare:

What Happened, Miss Simone? (2015), genre: jazz/blues/gospel
Caroline Troedsson: “Respektfull och djup inblick i en av världens stora musikgenier. En film som inte hukar för att visa en hel människa – i all sin skönhet och framgång, men även sårbarhet och kamp i livet.”

One More Time with Feeling (2016), genre: alternative rock/postpunk
Sarah Perfekt: “Om Nick Cave and the Bad Seeds skiva Skelton Tree och storyn bakom. Svart/vitt, enormt gripande. Jag grät ohämmade, ostoppbara floder (bölar fortfarande när jag lyssnar på skivan) när jag såg den – men bredvid vemod och naken sorglighet balanserar det vackra och livets framåtrörelse i det faktum det är att vara människa i alla sorter av stunder.”

Anvil! The Story of Anvil (2008), genre: heavy metal
Armin Pendek: “Ett band som var så nära att lyckas men aldrig riktigt lyckades, men trots det fortsatte kämpa för drömmen.”